bzzzzzzzzzzzzzzzZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
typ lätet från om du får en elektrisk stöt.
jag har en som aldrig går ur mig. Den började när jag vaknade. Hos mina föräldrar. Jag har en helt annan karma runt mig när jag är där för det första. Men nu idag är det något särskilt. Jag kan fan inte sitta still. För om jag gör det så mår jag skit. Det känns som om livet springer ifrån mig om jag sitter still, jag måste göra saker. Nu. Nu nu nu
Jag snodde bilen och 3 flyttkartonger för nu ska jag kasta allt från min lägenhet som är äckligt o fult. Det finns mycket som känns som att det är det idag. My xbox samt tv står till exempel på en så jävla ful vit bänk. Den ska UT. antagligen får man vel ringa till frälsis så kommer de o hämtar den gratis o man slipper tänka på det... men det skulle vara så jävla soft o bara hiva ut den genom fönstret för den skulle gå i tusen bitar. Så tunt trä som den är gjord av... Men det kan jag ju inte göra. Eftersom under mig är ett annat tak, 2 meter ner. O mina grannar skulle me 10 000 procents säkerhet rå-misstycka.
När vi bodde i abudhabi hade jag o sophie spegelglas på våra fönster o v bodde högst upp av 12 våningar, så där kunde man slänga ut allt man ville.. mattor, krukor, tallrikar.. o det var aldrig någon som kunde veta att det var vi som gjorde det. Jag älskar att kasta ut saker.
Jag känner att jag också MÅSTE sätta upp min tavla idag annars kommer jag inte kunna sova, o jag måste hitta ett bra bord som är fint, snyggt, vackert och bra till min studio, somjag MÅste packa upp idag annars kommer jag inte kunna sova.
Mina målargrejer, jag hatar hatar hatar mitt stativ, det ska UT det med men jag måste hitta ett nytt, senast imorn. O jag kommer egentligen inte kunna sova innan något är på plats. Eller innan något i mitt liv är på plats. Faan!!
fan. jag fattar inte. Hur kan det vara såhär?!? Hur kan man känna sig lycklig, som jag gjorde i torsdags, lycklig och tillfreds, för att en minut senare känna sig som ett hopplöst jävla fall som bara vill ligga på ett golv, kedjeröka och skriva underliga saker i en bok. adhd syndromen packas.
jag har en som aldrig går ur mig. Den började när jag vaknade. Hos mina föräldrar. Jag har en helt annan karma runt mig när jag är där för det första. Men nu idag är det något särskilt. Jag kan fan inte sitta still. För om jag gör det så mår jag skit. Det känns som om livet springer ifrån mig om jag sitter still, jag måste göra saker. Nu. Nu nu nu
Jag snodde bilen och 3 flyttkartonger för nu ska jag kasta allt från min lägenhet som är äckligt o fult. Det finns mycket som känns som att det är det idag. My xbox samt tv står till exempel på en så jävla ful vit bänk. Den ska UT. antagligen får man vel ringa till frälsis så kommer de o hämtar den gratis o man slipper tänka på det... men det skulle vara så jävla soft o bara hiva ut den genom fönstret för den skulle gå i tusen bitar. Så tunt trä som den är gjord av... Men det kan jag ju inte göra. Eftersom under mig är ett annat tak, 2 meter ner. O mina grannar skulle me 10 000 procents säkerhet rå-misstycka.
När vi bodde i abudhabi hade jag o sophie spegelglas på våra fönster o v bodde högst upp av 12 våningar, så där kunde man slänga ut allt man ville.. mattor, krukor, tallrikar.. o det var aldrig någon som kunde veta att det var vi som gjorde det. Jag älskar att kasta ut saker.
Jag känner att jag också MÅSTE sätta upp min tavla idag annars kommer jag inte kunna sova, o jag måste hitta ett bra bord som är fint, snyggt, vackert och bra till min studio, somjag MÅste packa upp idag annars kommer jag inte kunna sova.
Mina målargrejer, jag hatar hatar hatar mitt stativ, det ska UT det med men jag måste hitta ett nytt, senast imorn. O jag kommer egentligen inte kunna sova innan något är på plats. Eller innan något i mitt liv är på plats. Faan!!
fan. jag fattar inte. Hur kan det vara såhär?!? Hur kan man känna sig lycklig, som jag gjorde i torsdags, lycklig och tillfreds, för att en minut senare känna sig som ett hopplöst jävla fall som bara vill ligga på ett golv, kedjeröka och skriva underliga saker i en bok. adhd syndromen packas.
Vi är där igen. Mitt huvud är som ett fucking trasigt jävla kassettband.
Kommentarer
Trackback
