lifebyLeo

Måste bli bättre. Jag måste bli en bättre sjöman. Lixom, ni vet, som rider ut stormar som kan pågå i månader?
om jag ändå var bättre på att regelbundet sköta om mina prylar så skulle inget vara ett problem, allt skulle gå som ett tåg på sin räls, easy breazy, men så fort det sker nåt som är stress så slår det ner en blixt i min hjärna och jag blir rebell, trotsig, arg och ligger under täcket. Trotsar o kisar med ögonen.
Fast jag sitter i båten, (i sängen) för att jag har seglat mig själv till den position jag nu befinner mig i och det finns alltid saker att göra åt det jag kisar med ögonen för, o får hjärtklappnings-racing över.
Vill vill så mycket men när det väl sker så sätter jag icke segel och kör mot stormvinden. Jag väntar tills jag till säkerhet är perfekt segelvind. Varför varför? jävla tönt. TÖNT E jag.
Jag som gillar pussel! o när det är svårt. Hur kan man gilla svårt. Utmaning? rastlös? barn? dumt. dumhet. För när det blir lätt så gömmer jag mig under täcket och blir ytlig. För inget är perfekt, inget kan väl bli för snöblankt, för perfekt, slå in?
jag som är drömmare, som lever på molnen borde ju inte vara såhär konstig.
Realist är vad folk kallar detta sett att hantera livet på. Jag är inte realist!
Men nu vet jag... jag kanske är rädd för att när drömmen slår in, kanske jag inte är redo att fånga den.
Fruktansvärt miserabelt problematiskt. o ännu mer töntigt. Jag svimmar över min egen dumhet.
Natt är min skatt. Men svart är min natt. O djup.
Därför jag har för mig sådana här muskulösa utsvävningar.

/ nattkatt